---

När jag ser dom här bilderna, så ser jag även vem jag va själv en gång i tiden.

Jag klarade av saker som jag aldrig trodde jag skulle klara, jag vågade säga vad jag tyckte och tänkte.

Sa jag något stod jag fast vid det, Jag va rätt öppen av mig och våga visa världen att jag faktiskt finns.

Tills nån dag när allt bara försvann. Som när man åker en berg och dalbana först är man nere när man börjar sen åker man med olika svängar upp och ner hit o dit. Sen till slut är man högst där upp och helt plötsligt där nere.

Allt starta lika snabbt som det sluta. Idag är jag inte någon form av den personen jag lite tidigare berättade om.

Jag är inte lika självsäker har inget självförtroende. Ser bara allt negativt vad det en handlar om.

Känner mig ensam och vilsen, Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Jag önska att jag va en sådan stark person som min vilja är.

Jag tar alltid mina vänner före mig själv det känns bäst så, Kan inte säga att jag ser bra ut inågot

då tycker jag att jag fram går som ett ego.

Folk vill hjälpa mig så mycket, men jag är för rädd för att ta imot hjälpen.

Jag vill klara mig själv men jag vet att just nu i detta tillfälle så fixar jag det inte.

Jag är för svag för att knappt stiga upp varje dag och göra något.

Ibland vill jag bara kunna blunda hårt och försvinna för jag känner att jag inte hör hemma i den här världen.

Hemma är det inte heller stabilt vilket INTE gör saken lättare. Jag klarar ingenting längre jag är helt enkelt för svag o rätt så världelös människa igentligen.